Har ni någon gång kommit till en fas i livet där ni verkligen behöver allt vad kallas bekräftelse för att känna er värdefulla för världen? Jag, självaste Roxy Heart, har hamnat där.

Det duger inte med att jag har underbara kompisar runt omkring mig, de ger mig inte den bekräftelse som jag suktar efter. Nej, jag måste ha mer än så. Mitt bekräftelsebehov går ut på att jag måste ha en man som håller mig i sina armar. En man som pussar på mig och berättar för mig hur rar jag är.

För att vara helt ärlig är det inte direkt svårt att skaffa sig en man, iaf inte för det behovet som jag talar om. Men då kommer jag till nästa punkt. Jag är ju sådan som person att jag håller mig till en och samma person, vått och torrt, tills den är elak mot mig eller tills den lämnar mig. Det är i princip så illa som det låter.

Nu har jag typ blivit tokdumpad iaf. Eller, riktig dumpad kan man nog inte bli om man egentligen inte har något uttalat men, min vän med fördelar har slutat se mina fördelar och lämnat mig åt mitt öde. Så vart ligger mitt öde?

Jag har som tidigare nämnt detta enorma begär efter bekräftelse. SÅ när jag inte har kvar denna kille så börjar jag genast leta efter en ny. Vem ska bli mitt nya mysoffer?! är allt som surrar runt i min skalle, eller snarare ekar.

Det lustiga med allt detta är att mitt bekräftelsebehov ger mig ångest. Jag är så brydd om vad folk tycker och tänker och jag vill inte framstå som en slampa. Det ställe jag befinner mig på är nämligen väldigt isolerat, extremt isolerat faktiskt. Man skulle kunna likna det med big brother utan tv, och detta utan att överdriva.

Så, leva med ångesten över att man slampar sig eller leva med ångesten över att man känner sig ensam?

Slampångest tack.

Ciao / Roxy Heart <3